På de gamla gårdarna tycks parstugan (figurer 1 och 2) ha dominerat. Vid 1600-talets början var det snarare regel än undantag i våra bygder att boningshuset var av den typen. Parstugan gjorde det ju möjligt för två generationers familjer att leva tillsammans.
Adelns egendomar befriades från skatt på villkoret att de bebyggdes ståndsmässigt. Därmed uppstod säterierna.
Eftersom herremännen och deras knektar sällan fanns hemma för att bruka jorden, uppstod ett behov av annan arbetskraft än den egna familjen. Därmed infördes torpen, som byggdes för en familj på säteriets mark. Torparen fick en egen torva att bruka mot att han och hans hustru gjorde dagsverken i säteriets jordbruk - ofta på ganska hårda villkor. Nedan återges ett kontrakt för detta slags torp, träffat 1856 mellan godsägaren på Körunda och en av dennes torpare.
Figur 1. Parstuga, exteriör.
Figur 2. Parstuga, typisk planlösning.
Båtsmanstorpen fick ofta namn efter soldatnamnet, som i sin tur "ärvdes" när en ny båtsman tog över. I Ösmo och Torö socknar fanns följande båtsmanstorp (rotenummer, torpets namn (ev) och rotens omfattning):
43 Björsta båtsmanstorp. Björsta .
44 Forsmanstorp. Övre Fors .
45 Jursta.
46 Zettermanstorp. Söderby .
47 Legelstorp. Uppeby .
48 Älbylund. Älby.
49 Vidbydal. Vidby .
50 Blommenstorp. Solberga .
51 Falla. Hacktorp och Långholm .
52 Flaggas torp. Jursta.
53 Kortmanstorp. Själv .
54 Granbergstorp. Jursta.
55 Källberga.
56 Ottinge och Lund.
57 Yxlö .
58 Milldal. Slätta .
77 Björkenstorp. Gränja.
78 Storby.
Den timrade enkelstugan (figurer 3 och 4) hade tidigare i stor utsträckning använts som uthus - och sådana fanns det många av på den gamla bondgården. I stort sett varje funktion hade sitt eget hus. De större ladugårdarna och vagnslidren kom inte förrän på 1800-talet.
Naturligtvis gick det inte an att torpen gavs lika fina byggnader som bondgårdarna. De kom därför att byggas som enkelstugor eller små parstugor.
Figur 3. Enkelstuga, exteriör.
Figur 4. Enkelstuga, typisk planlösning.
En annan lösning var att bygga till en extra kammare men utan murstock. Även dessa sidokammarstugor finns det många exempel på. Detta slags tillbyggnad var dock beroende av en kamin eller annan extra värmekälla - något som inte var tillgängligt för gemene man förrän en bit in på 1800-talet. Även parstugor byggdes ibland till med en extra kammare på ena gaveln.
Redan på 1700-talet hade man emellertid prövat andra tillbyggnadsmöjligheter. En statlig kampanj förordade tvåvåningshus för att spara timmer och ved.
Att åstadkomma en extra våning på ett timrat hus var ganska lätt. Det räckte med några extra lag stockar, så var övervåningen användbar som sovkammare. På parstugorna valde man ibland att byta till brutet tak för att vinna utrymme.
Tvåvånings enkelstugor (figur 5) blev den vanligaste lösningen på de mindre jordbruken. Bara ett fåtal finns kvar i socknen. Lustigt nog blev de också modevåg bland de relativt välbärgade bönderna i Sorunda, där den gamla parstugan ofta ersattes av ett mindre men högre hus. I Ösmo blev däremot tvåvånings parstugor vanligare.
Figur 5. Tvåvånings enkelstuga, exteriör.
Prosten Quist berättar exempelvis om Styvik på Djursnäs ägor att stugans tak år 1705 var täckt med näver, jord och ovanpå detta ett "skurtak" av bräder. Två andra stugor var täckta med näver, vass och "skurtak". Brädernas uppgift var att avleda vattnet vid regn (skurar), så att inte den ursprungliga takbeläggningen blev genomfuktad.
Timmerväggarna tätades med mossa och var in på 1800-talet oftast obehandlade. Den öppna spisen gav god värme och de kraftiga ugns- och skorstensmurarna höll värmen ganska länge, även om brasorna snabbt brann ut innan spjället infördes. Vintertid lär det dock ha varit råkallt fram på morgonen, särskilt som det kunde blåsa ganska bra genom timmerväggarna.
Under 1800-talet blev det vanligt att rappa timret på insidan och sätta en brädpanel på utsidan. Därmed ökade tätheten betydligt. Rappningen stänktes ofta med färg för att det skulle se vackrare ut. Tapeter kom inte i allmänt bruk förrän de sista årtiondena före sekelskiftet.
1:o Sex laggilda Karledagsverken utgöres på torpa rens egen kost i hvarje vecka hela året om med påpass lig och höflig karl, för hvilket ändamål torparen ålig ger att hålla fullgod dräng, till hvars aflönande torpa ren likväl af jordegaren årligen, räknadt från den 24 April 1856, till hvilken tid endast 3:ne Karledags verken i veckan utgörs, undfår spannemål i värde efter årets markegångspris, motsvarande fyratio /40/ Rdr Bco. Kommandes detta lönebidrag, att utgå i den mån dagsverksskyldigheten varder utgjord eller ock till det belopp hvarje gång, då af bidraget något utbegäres, som jordegaren, eller den hans ställe företräder, lämpligt pröfvar.
2:o Årligen och efter föregången beredning utgöres, likaledes på torparens egen kost, sjuttiofem /75/ hjon dagsverken med laggildt, höfligt och påpassligt hjon. Och räknas för dessa dagsverken arbetstiden från klockan 8 om morgonen, utom under hö- och sädes skörden, då hjonet åtföljer karlen vid den tid arbetet börjas.
3:o Skall torparen årligen för gårdens räkning, när derom tillsäges, på egen kost utgöra fem Stockholms resor med häst och karl samt tjenligt åkdon, då hvarje gång pålägges minst 25 U tyngd antingen till eller från staden, och ansvarar torparen för lasset tills det är aflämnat å anvis ställe, eller varan torgföres till den blifvit försåld.
4:o Wid såväl Körunda som Väggarö skall torparen, på egen kost, med häst och karl samt tjenlig dyngrad, dagligen, på de tider derom tillsäges deltaga uti gödsels utkörning, så länge någon sådan finnes att utföra.
5:o Wid Körunda och Väggarö aftröskar och rengörer torparen, på egen kost, sex tunnor råg då därtill bådas.
6:o Levererar torparen årligen kostnadsfritt för jord egaren, Trehundrade försvarligt stora kärfvar torrt och väl bergadt löf, som tages där jordegaren an visar.
7:o Skall torparen låta för jordegarens räkning, på egen bekostnad väl spinna 5 U så kallad långtåga, eller däremot annan svarande gröfre spånad, beräknad till 10 U finblår och 20 U grofblår. Spinnes garnet antingen vårdslöst eller för groft, derom ingen annan än jord egaren eller den hans ställe företräder äger att dömma, skall torparen plikta till jordegaren så mycket i pen ningar, som motsvarar hvad som för dylik spånad, väl och ordentligt verkställd i orten betalas.
8:o Den å torplägenheten växande skog skall torpa ren noga vårda, samt tillse att någon åverkan därå icke förövas. Han får ej heller deraf sjelf hugga något utan utsyning, med undantag endast av torra trän, buskar och stubbar.
9:o Wid tvätt, skurning, slagt, trädgårdsrensning m m å herregården, lämnar torparen, då derom tillsäges, ett till slika arbeten tjenligt hjon, utan annan ersätt ning, än att hjonet vid dylika tillfällen erhåller mid dagsmåltid vid gården. Skulle likväl hjonet bådas till tidigare inställelse än klockan 8 på morgonen, hvilken rättighet jordegaren sig förbehåller, så undfår det samma af honom kost för hela dagen.
10:o Torparen förbjudes, att, utan tillstånd av jord egaren eller den hans ställe företräder, företaga några resor till Stockholm. Och skall han, när sådan resa sker, vara förbunden att, utan serskild betalning, ut rätta och uphandla hvad husbonden nödigt finner.
11:o Skall torparen årligen då dertill bådas, på egen bekostnad utgöra fyra dagkörningar med häst och karl samt nödig redskap. Äfvensom honom åligger att för dess karl och hjon vid gården hålla all mindre arbets redskap, såsom oxhydror, spadar, yxor m m samt att dessutom derstädes hålla en oskodd oxkälke och en oxträstock.
12:o Till herregården aflämnas årligen 1 kanna smultron, 1 kanna hallon och 3 kannor lingon, alla friska, mogna och väl rensade bär.
13:o De vid torpen befintliga hus, äro på sednare tiden dels å nyo uppförde, dels fullständigt reparerade så att de alla befinna sig i godt och försvarligt skick. Å dessa hus såväl som å gärdesgårdar och diken kommer, vid tillträdet, husesyn att hållas, hvarefter det skall åligga torparen, att bota de bristfälligheter, som möjligen kunna finnas, samt alltsammans sedermera vid makthålla enligt lag och gällande husesynsordning. Börandes torparen vara pligtig, att på egen bekostnad rödfärja alla husen, sedan jordegaren till detta arbete tillsläppt alla nödiga materialier.
14:o Torparen är pligtig att jorden väl häfda och bruka samt de till torpet hörande ägor från all åverkan freda. Honom förbjudes, att torpet till någon annan uplåta, att låta annor man beså eller skörda åker och äng derstädes, att föryttra något slags foder, samt att under foderbrist tillgripa halmtaken å torpets bygg nader. Herjämte honom åligger, att väl vårda elden, samt att svara för att den skada, som, genom uraktlåten tillsyn, härutinnan kan inträffa.
15:o För alla nuvarande och blifvande onera och ut skylder af torpet ansvarar torparen allena.
Om jordegaren eller den hans ställe företräder skulle finna torparen brista i fullgörandet af någon el ler några af ofvanstående punkter, eller att han eller hans hustru, visar uppstudsighet eller i något måtto förer ett oordentligt lefnadssätt, så är detta kontrakt genast förverkadt och torparen ovilkorligen förbunden att straxt, utan fardags åtnjutande, från torpet afflytta. Warandes jordegaren berättigad, att, derest, på hans tillsegelse, afflyttningen ej genast verkställes, låta med sitt eget folk, torparen från stället afhysa, utan att denne äger magt, att med jordegaren inför domstol tvista om kontraktets bestånd eller huruvida och i hvad mån detsamma blifvit upfylldt och efterlefvadt.
Tvänne exemplar äro häraf upprättade - ett för oss hvardera, och af oss undertecknade.
Körunda den 19 Mars 1856
C. Prinzensköld
gm A. Lagerberg
Med förestående kontrakt förklarar jag mig till alla delar nöjd och förbinder mig att detsamma noggrant fullgöra och efterkomma.
Carl Eric Persån
Att Carl Eric Persson erkänt innehållet af detta kon trakt och derunder egenhändigt tecknat sitt bomärke, intygas, af undertecknade på en gång närvarande.
C.E. Malmberg
Trädgårdsmästare
Lars Larsån