Mått och vikt före och efter 1926
Några elever vid Djursnäs skola: "Moas Erik", "Nisse Lasse" och Olle Holmer
Flemingsläkterna på Södertörn åren 1500-1800
Att dansa hambo - svårare än du visste!
Kyrkan var vårt samhälles första egentliga institution. Kungsgårdarna med sina fogdar uppstod väl något tidigare men de hade en alltför begränsad och illa omtyckt funktion för att få någon riktigt dominerande roll. Kyrkbyarna kom därför att bli centralpunkten för lokalsamhällets utveckling. Runt kyrkan kretsade merparten av det gemensamma livet och kyrkplatsens omgivande bebyggelse är därför alltid av historiskt intresse.
Det är ju till och med så att kyrkan blev basen för samhällets lokala organisation. Redan under medeltiden uppstod socknen som den minsta enheten för gemensamma angelägenheter. Ännu tidigare fanns förstås krigsorganisationen med ledungen och hundet men dessa hann aldrig få några andra uppgifter innan den kyrkliga socknen tog över.
Socknen var helt enkelt det område där människorna skulle betala tionde till en viss kyrka och en viss präst. När nya gemensamma uppgifter tillkom, blev det naturligt att inlemma dem i socknens ansvar. Med uppgifterna följde också behov av byggnader, som på många håll åtminstone delvis finns kvar.
Men kyrkobesöken var inte bara tvång. De innebar ett tillfälle att träffa släkt och bekanta, något som inte skedde dagligdags när gårdarna låg kilometervis från varandra. Kyrkan och kyrkbacken spelade också den roll som dagens tidningar, radio och TV numera har: att förmedla information.
Idag har vi nog svårt att föreställa oss det sjudande livet kring kyrkan på söndagarna. Även de små socknarna hade en avsevärd befolkning. Vid mitten av 1800-talet bodde fortfarande drygt 3,5 av landets fyra miljoner invånare på landsbygden.
I många fall tjänade prästboställena som "utställningar" för nya grödor, redskap och metoder. Prästen var ju den som var läskunnig och hade fortlöpande kontakter utanför socknen.
I prästhushållet fanns ofta socknens hela bokliga bildning samlad i form av pastorsadjunkter och en informator. Den senare läste med prästens barn och ibland också med andra - företrädesvis någon herremans familj. Till prästgården vände sig sockenborna när någonting behövde läsas eller skrivas. Prästfruarna var ofta sjukvårdskunniga och det var inte ovanligt att socknens första apotek inrättades i prästgården.
Kyrkoherdens makt i socknen kan fortfarande avläsas i prästgårdens stil och exempelvis i den allé som ofta kantar vägen mellan gården och kyrkan.
Ösmo gamla prrästgrård från ca 1635. Teckning av Sven Fornarve.
Sockenstugan användes förstås inte bara till de få sammanträdena; därtill var ett hus för dyrbart. Huset fungerade ofta också som klockarbostad eller fattigstuga. Med tiden togs det största rummet också i anspråk som skollokal.
Sockenstämman var säkert en anledning till att bondeståndet så tidigt fick representation i riksdagen. Från stämman hade bönderna en vana vid att delta i beslutsfattandet.
Tiondeboden blev sockenmagasin
Tiondebodar byggdes redan under den katolska tiden och användes för att lagra det tionde som levererades i form av spannmål. Efter reformationen gick skatten i stället till staten men lagringsbehovet bestod. Sin största roll spelade tiondebodarna naturligtvis på 1600-talet, då beskattningen var extra hård för att finansiera krigen på kontinenten.
I början av 1800-talet togs många tiondebodar i anspråk som sockenmagasin. Dessa var ett slags lokala sparbanker, gemensamt ägda av byborna. Spannmålen sattes in och lånades sedan ut mot ränta. Överskottet användes för gemensamma angelägenheter, t ex byggnader. År 1832 fanns det nästan 1000 sådana sockenmagasin i landet.
På många håll var klockargården skola även efter folkskolereformen 1842. I adels- och bruksdominerade socknar förekom däremot både skolhus och anställda skollärare redan från slutet av 1600-talet. Den första skolan i Ösmo illustrerar båda dessa förhållanden genom att den första skolbyggnaden togs i bruk först 1874 och då efter en donation av familjen Adlercreutz, Nynäs ägare.
. . . . . . . . . . . . .
som utwisa förhållande mellan de nu brukeliga, och de föreslagna nya Mått, Mål och Wigtr. De senares benämningar och indelning äro;
Ur Almanackan för år 1925,
Längdmått
1 Fot, delaf i 10 tum eller 100 Linier, är lika med en 1/2 Aln och indelningen densamma, som redan länge varit brukligt på Lantmäteri eller Decimalskolan.
Rymdmått, Torra varor
1 Foting, delad i 100 Mått, är lika med 10 kannor och består af ett Målkärl om en Cubikfot, eller hwars längd, höjd och bredd utgöra 1 Fot, 1 Mått är 1/10 dels Kanna.
Rymdmått, Våta varor
1 Kanna, delad i 100 Tumingar, lika med den förut brukelige Kannan om dec. cub. tum. 1 Tuming är således 1 dec. tum i längd och bredd och höjd.
Wigt
1 Centner delad i 100 Marker
1 Mark delad i 100 Ort
1 Ort delad i 100 Korn
1 Mark är lika med 1 Skålpund
En förklarande kommentar
De angivna måtten och vikterna trädde i kraft 1926.
Den föreslagna foten var 29,7 cm lång. Notera att decimaltum tillämpades, så en tum var hela 2,97 cm. Linjen var knappt 3 mm. I praktiken levde också måttet verktum som det gick 12 på en fot (24,7 mm) och en linje baserad på den som var 2,06 mm. Den engelska fot som levt kvar fram till våra dagar är 30,48 cm med 12 tum om 25,4 mm. Utöver alnens 59,4 cm fanns också famnen på 1,78 m (6 fot). En mil var på den tiden 18 000 alnar eller 10 689 m.
En kanna var ungefär 2,6 liter och fotingen således 26 liter. Tumingen rymde 2,6 centiliter, dvs en knapp matsked. Måttet tunna för våta varor bestod av 48 kannor, dvs 125 l.
Marken och skålpundet motsvarade 425 g. Orten var följaktligen 4,25 g, kornet 0,04 g (hur man nu mätte det) och centnern 42,5 kg. I andra tider förekom också lispund = 20 skålpund och lod = 1/32 skålpund.
. . . . . . . . . . . . .
Helgdagar tycker väl de flesta om - inte minst för att de utgör ett avbrott i vardagen. Däremot är vi nog inte alltid medvetna om bakgrunden. Alla vet förstås att helgerna i sin nuvarande form till stor utsträckning har ett kyrkligt ursprung. Julen firas till minne av Jesu födelse, påsken påminner om korsfästelsen etc. Men almanackan innehål ler också andra helger, liksom speciella dagar som inte längre är helger.
Ursprunget till många av våra helger och halvhelger är helgondagarna, någonting som det fanns gott om på den tiden Sverige var katolskt.
På 1100-talet skilde man noga mellan helg dagar, halvhelgdagar och övriga helgondagar. Helgdagarna skulle helt och hållet ägnas åt kyrka och vila. Då fick inget arbete utföras. På halvhelgdagar skulle man visserligen besöka kyrkan, men därefter var det tillåtet att arbeta. Övriga helgondagar firades bara av prästerna. Däremot fick de ofta en betydelse för folket som tidsangivelser och gavs ibland en särskild betyd else: första vårdagen, marknadsdagar etc.
8 december Marie avelse
2 februari Marie rening (Kyndelsmäss)
25 mars Marie bebådelse (Vårfrudagen)
2 juli Marie besök hos Elisabeth
15 augusti Marie himmelsfärd
8 september Marie födelse (Mormäss)
21 november Marie frambärande i templet
I samband med reformationen drogs fyra av dessa dagar in. Kvar blev bara Kyndelsmäss, be bådelsedagen och besöksdagen. Den sistnämnda togs sedan bort 1772.
Flera av övriga helgondagar lever kvar i folkmun (och inte minst i namnsdagslängden), även om ursprunget fallit i glömska. En någorlunda komplett lista ser ut så här:
Januari
25 Pålsmäss (namnsdag: Paulus) firades till minne av Paulus omvändelse. Detta var också den dag då björnen vände sig i sitt ide och följaktligen vinterns mittpunkt.
Februari
3 Blåsmäss var S:t Blasius dag.
15 Sigfrids dag (namnsdag), då det hölls marknad på flera orter.
22 Peter Katt, södra Sveriges första vårdag. "Peter Katt" var en förvanskning av Pethrus Cathedratus, den latinska benämningen på aposteln.
24 Matsmäss efter Mathias (namnsdag) Detta var Dalarnas första vårdag och i Lappland skulle laken gå till.
Mars
17 Sankta Gertruds dag (namnsdag). Hon fira des mest på Gotland, där man skulle äta två kvällsmåltider och sedan gå till sängs innan dagsljuset försvunnit (vilket jäkt!).
25 Marie bebådelsedag eller Vårfrudagen. Det senare benämningen övergick i folkmun till Våffeldagen.
April
14 S:t Tiburtius dag. Sjöarna gick då upp i Västergötland och björnen lämnade idet.
Maj
1 Här firades både S:t Filippus och S:t Jakob. Denna dag skulle alla gärdsgårdar synas in för sommarbetet.
18 Eriksmäss (namnsdag). Denna dag firades över hela landet som såddens dag.
Juni
12 S:t Eskils dag (namnsdag).
29 Här firades både S:t Petrus och S:t Paulus (namnsdag: Petrus).
Juli
2 Marie besök hos Elisabeth.
25 S:t Jakobs dag (namnsdag), främst i Dalarna.
29 Olofsmäss (namnsdag). Om Erik givit ax, så gav Olof kaka.
Augusti
1 Petri fäng, dvs till minnet av att Petrus sattes i fängelse (namnsdag: Per). Regn på Petri fäng innebar början av en lång regnperiod.
10 Larsmäss (namnsdag).
15 Marie himmelsfärd.
16 S:t Brynolfs dag (namnsdag).
24 S:t Bartolomeus dag (namnsdag). Nu skulle all skörd vara bärgad.
September
8 Mormäss till minne av jungfru Marie födelse firades fram till år 1900.
29 Mickelsmäss (namnsdag: Mikael).
Oktober
7 Sankta Birgittas dag (namnsdag) som kunde ge vackert väder: Brittsommar.
November
1 Alla helgons dag, som ofta blev den första vinterdagen.
21 Marie frambärande i templet.
23 Sankta Katarinas dag. Om den dagen var kall, skulle det bli en sträng vinter.
30 Andreas dag (namnsdag: Anders). "Om An ders braskar, ska julen slaska", dvs köld den dagen gav en mild jul.
December
21 Tomasdagen (namnsdag).
Erik den helige sägs ha kristnat Finland på 1100-talet. Några riktigt säkra belägg för detta finns inte, men Erik finns omnämnd i ett brev som skrivits av sonen Knut Eriksson. Något måste han naturligtvis ha gjort för att bli helgon förklarad, så sägnen är värd tilltro. Det är Erik som ingår i Stockholms stadsvapen, eftersom han också sägs ha grundat huvudstaden.
Sigfrid var präst, kanske biskop, i början av 1000-talet. Han missionerade i hela Norden och följde även kung Olav Haraldsen från Norge till England. Vi vet att han besökte ärkebiskopen av Bremen år 1030.
Botvid är vårt närmaste helgon, eftersom han föddes och växte upp på Hammarby i Botkyrka. Han verkade under 1000-talet.
Eskil levde på 900- eller 1000-talet och ägnade sin tid åt att hindra återgången till de gamla asa gudarna. Detta ledde till hans död. Där han be gravdes, anlades sedan Eskilstuna.
Helena kallades oftast Elin i folkmun och var Sveriges första kvinnliga helgon. Hon hann med en vallfärd till Palestina men dödades på hem vägen nära Götene i Västergötland.
Heliga Birgitta kom från Uppland. Sedan hon blivit änka, lämnade hon de åtta barnen och flytt ade till Alvastra kloster Efter en resa till Rom 1349 grundade hon en ny klosterorden i Vadstena.
. . . . . . . . . . . . .
Djursnäs skola togs i bruk 1904 och var då en av socknens sju. Före bilar och bussar var det ju nödvändigt med en större spridning. 1948 hade skolan gjort sitt. Byggnaden finns kvar men är numera privatbostad.
Hans lärarinna på Djursnäs hette fröken Åberg som sedan gifte sig Oxelmark och nu har många både barn och barnbarn i Nynäshamnstrakten.
Erik tycker att hans skolgång var positiv. Något som Moa har bekräftat i bland annat berättelsen "Knapparna".
Erik berättade också om de uppgifter man hade som elev. Vissa av dessa skulle skötas efter skoltid, t ex att städa, vädra och bära in ved. Men som tur var, var inte skoldagarna så långa att det hann bli mörkt innan man skulle bege sig hem. Man började som vi, tio minuter över åtta, och slutade tjugo minuter i tre. Däremellan hade man en halvtimmes rast, då man kunde äta sin matsäck om man överhuvudtaget hade någon med sig.
Den sista frågan jag hade var om han ansåg att något borde återinföras. På den svarade han att respekten som fanns förr inför lärarna var nog inte så dumt. Han tyckte även att det var bedrövligt med allt klotter och all förstörelse. "Bröd och vatten en månad" var hans recept åt det och absolut inga "klotterskolor".
Första året var det så många barn som var i skolåldern att han och alla andra fick bara vara i skolan varannan dag. Men så småningomn fick de gå 6 dagar i veckan och då hade de läxor till varje dag, som de helst skulle kunna rabbla upp utantill när de fick frågan och fick resa sig upp. Nisse själv var bäst i räkning och teckning, men han var "omöjlig" på svensk historia.
Nisse kom att ha sammanlagt 3 lärarinnor under sina år i skolan. Alla tre var lika bra och rejäla. Han berättade att en av dem hade en särskild förmåga att få alla att lära sig läsa, vilket ledde till att ingen av Nisses klasskamrater blev s k kvarsittare.
Nisse hade det nog lite mer fördelaktigt än andra. Han hade så nära hem att han kunde gå hem över lunchrasten och så skötte hans mamma om skolhuset.
Terminerna såg nästan ut som nuvarande terminer. Mellan 15 augusti och 15 december var det hösttermin, som avslutades med en stor julfest som jag har hört mycket talas om. Då samlades alla, familj, släkt och vänner i skolsalen. Vårterminen började den 15 februari och avslutades med att åka höskrinda till kyrkan den 15 juni.
För övrigt kunde man få ledigt för att hjälpa till hemma eller på gården, men man hade också s k friluftsdagar då man städade skolgården eller så gick man ut i skogen för att samla kottar till kaminen i skolsalen.
Till slut berättade "Nisse Lasse" om ett glatt minne. En av lärarinnorna införde diverse högtidsfiranden, t ex mors dag och svenska flaggans dag. Dessa var mycket omtyckta och innebar nog för många ett avbrott i den ibland väldigt arbetssamma vardagen.
En för mig intressant sak han berättade om, som jag faktiskt inte hade en aning om, var att under krigsåren 1918-1919 fick de för första gången skolfrukost. Den bestod av soppa eller välling. Denna frukost fick de tillaga i skolfrökens kök på övre våningen. Barnen fick själva ha med sig varsin tallrik och varsin sked. Men detta gällde endast i 2 terminer. Fast det var kanske för många en livförsäkring under de svåra åren.
I folkskolan undervisade Elsa Åberg honom och många andra. Elsa kom att bli en person som Olle dyrkade. Hon var hård men rättvis och kunde skapa disciplin.
Olle bodde fram till 1926 i Söderby stuga, som de kallade den. Sedan flyttade de bara några meter till Säby som hans far hade köpt av Adolf Roos på Djursnäs. Olle hade följaktligen en skolväg som var ungefär två kilometer lång under hela sin skolgång. Men det tyckte han var enbart positivt, dels var de ofta sex-sju barn som gjorde sällskap och dels var det enligt Olle bara bra att få röra på sig lite, en fysisk träning.
Olle tyckte att lärarinnorna gjorde det bra. De lyckades väldigt bra med att skapa disciplin i de stora klasserna. Det var flera årskurser samtidigt i samma sal, så undervisningen trodde Olle inte kunde ha varit bättre under rådande förhållanden.
Olle ansåg även att skolan borde och bör även nu uppmuntra barnen att söka vidare utbildning. Han tyckte också att lite strängare disciplin inte skulle skada i dagens skola. Vidare tyckte han att vi är på tok för egoistiska. Förr, när det var bistrare tider, var man tvungen att hålla ihop och tänka på andra. De kristna värderingarna kanske inte är så tokiga ändå. Olle berättade att något som givit honom en trygghet som barn var att han varje kväll läste "Gud som haver barnen kär".
Ett annat råd från Olle till skolministern är att införa några månaders praktiskt arbete då och då. Det skulle vara bra dels för kroppen och dels för att få känna sig nyttig. Alla är vi bra på något. Det gäller bara att hitta sitt område, och det är väl bra att göra det innan man väljer "område" inom skolan.
. . . . . . . . . . . . .
En av de släkter som starkast präglat våra bygder är Fleming, en gammal adelssläkt som också satt sina spår i rikets historia.
Friherre Ivar Fleming ägde Nynäs 1535-1548. Hans son Lars Fleming ägde sedan gården fram till sin död 1562. Då övertogs den av dottern Elin som senare gifte sig med Clas Bielke.
Vid denna tid var antalet frälsehemman i Ösmo 35. Av dessa tillhörde följande Nynäs: Blista, Söderby, Mälby, Uppeby, Hassla, Käringboda, Kogersta, Hacktorp, Eneby, Kalvö (2) och Solberga. Till gården återfördes 1565 Gunnarstens och Vikstens fisken, som Gustaf Wasa berövat den. Släkten Fleming var under 1500-talet en av de fyra släkter som totalt behärskade Södertörn.
Detta med frälsehemman innebar att de betalade sin skatt till en frälseman, som i gengäld svarade för en del av rikets rusthåll. Skatten utgick ofta in natura. Sålunda hade t ex skattebonden i Kängsta att leverera penningar, korn, mjöl, fläsk, hö, ved, dagsverken, höns, ägg, smör, stekar, bräder, lingarn och skjutsar.
I början av 1600-talet gifte sig en annan Fleming, Henrik Classon, till Fituna gård. Med Ebba Erlandsdotter Bååt fick han barnen Erik och Helena, som båda spelat framträdande roller i våra bygder.
Erik Fleming blev med tiden riksråd och var Fitunas herre 1650-1679. Han ägde också två hemman av Ålö, Rånö och Nåttarö. Den sistnämnda såldes 1720 till familjen Törnflycht på Nynäs.
"Hejda, o Vandrare, dina steg för att noga beskåda detta gravmonument, som den förnäma och ädelborna Fru Helena Fleming, Friherrinna till Herrlunda, Fru till Follnäs och Djursnes, ännu under sin livstid och vid full hälsa, men ihågkommand mänsklig förgänglighet, lät uppsätta åt sina gemåler och sig själv. Hon föddes av gammal berömd släkt den 3 Feb. 1611 på fädernegården Fituna. Fadern var Friherre Henrik Fleming, och modern Ebba Bååt. Genom deras förtänksamma omsorg föddes hon på nytt i det heliga dopets bad, tillägnade sig den sanna tron genom trägen uppfostran väl i ålder och blev prydd med skön gestalt och ädla själsgåvor. Med föräldrarnas bifall äktade hon den 22 Nov. 1643 Översten vid Infanteriet Wolmar Yxkull, arvinge till Djursnäs och Sarlax, och lyckliggjorde honom med en son Waldemar och en dotter Ebba. Sedan hon mistat sina barn och den 14 Jan. 1649 förlorade sin make, levde hon i fyra år i vemodig sorg. Men sedan följde åter ljusare tider, då hon för andra gången trädde in i äktenskapet och då med Generalmajoren, Guvernanten över Riga, den ädelborne Herr Nicolaus Bååt, Friherre till Herrlunda, Herr till Follnäs och Djursnäs den 11 Nov. 1652. Och levde med honom lyckligt i sju år. Efter mannens bortgång den 3 Dec. 1659 tillbragte hon i sin nya sorg hela sitt återseende liv i oavbrutet änkestånd och fick så pröva på ödets växlande skiften. Hon framstod lika mycket i med och motgång, ståndaktig, from, och obruten. Sedan hon äntligen tillryggalagt sitt livs lopp återgav anden åt himlen, vikande för ödet den 12 Juli efter nätt lQQQ dagar och bekymmer. QQQunder denna marmor gömmes hennes kropp. Neka ej att åt henne utbedja en lugn vila, det på detsamma en gång må komma dig till del. Vem du än är som står här, en gäst på jorden, farväl och gå dina färder i frid."
Den som skriver detta kännetecknas knappast av någon blygsamhet - och inte hade hon heller stor anledning. Helena Fleming var en inflytelserik dam, som i sina båda äktenskap dessutom knöts samman med ett par andra av tidens mäktiga ätter.
Predikstolen i Ösmo kyrka har de Flemingska och Yxkullska vapnen på sitt tak. Under taket hänger en tavla i svart och förgylld ram som ger förklaringen. Nedtill står med stora bokstäver: "Gudh til Ähra och Hans Tempel til Prydno, ähr thenna predikostol af Högvälborna Fru Helena Fleming Friherrinna til Harlund, Fru til Fålnäs och Djursnäs förährat 1667." Kyrkan har också en dopskål av silver med årtalet 1660 och däröver ett krönt monogram, H.F. N.B. (Helena Fleming och Nicolaus (Nils) Bååt).
Helena Fleming skänkte också 1680 Nibili = Nyble gård till "Sin sockne kyrkia Össmo til Cappelans Bordh". Gården användes som komministerboställe fram till 1911 och huvudbyggnaden disponeras numera av Ösmo Hembygdsgille.
Släkterna Yxkull och Fleming hade båda gynnats av olika kungar. När de kungliga förläningarna ifrågasattes, drogs Djursnäs med i reduktionen och Helena Fleming fick nöja sig med att bo kvar på livstid. Efter hennes död tillföll godset för en tid kronan.
Även Claes Fleming finns representerad i Ösmo kyrka - genom en åttkantig oblatask av silver med årtalet 1705. Claes dog 1706 och Herrön övergick då till hans änka Anna-Lisa Duwall. Det var under hennes tid som Herrön blev helt avbränd av ryssarna 1719. Efter hennes död ärvdes Herrön av Claes Flemings barn i första giftet Henrik, Johan och Ebba. De sålde 1790 till Johan Julius De la Gardie och därmed var släktens sista ägor i socknen avvecklade.
. . . . . . . . . . . . .
De flesta av oss som uppnått medelåldern klarar väl åtminstone hjälpligt att trafikera dansbanan när musiken spelar upp till hambo. För den som inte lärt sig denna konst erbjuder vi nu den stora chansen.
Vi har hittat en utförlig instruktion i Lärobok i dans av Henrik Meier, 1929, och återger den här i ursprungligt skick.
(Låt oss bara infoga en liten brasklapp. Ingen i redaktionen lyckades riktigt få det till hambo när vi testade handledningen...)
Hambo dansas fyra takter framåt och fyra takter runt. Detta upprepas åter och åter. Varje steg upptager en hel takt och när det dansas runt skall man komma ett helt varv på varje takt, dvs fyra varv runt på fyra takter.
Hambosteget framåt
Herrn fattar med höger hand damens vänstra hand och paret ställer upp vid sidan av varandra med front framåt.
Första takten
Tempo 1. Börja med första fot, d. v. s. den yttre, tag ett obetydligt steg, en halv fotslängd är tillräckligt, böj benet och överför samtidigt hela kroppstyngden på det. (Räkna ett.)
Tempo 2. Andra fot, d. v. s. den inre, föres fram i ett långt steg. (Räkna två.)
Tempo 3. Första fot drages nu intill den andra, varvid kroppstyngden överlämnas på första fot. (Räkna tre.)
Andra takten
Tempo 1. Början göres nu med andra fot, den inre. Tag ett obetydligt steg, böj samtidigt benet och överlämna hela kroppstyngden på det. (Räkna ett.)
Tempo 2. Första fot föres fram i ett långt steg, (Räkna två.)
Tempo 3. Andra fot drages intill den första, och kroppstyngden överlämnas på andra fot. (Räkna tre.)
Tredje takten
Göres liksom första.
Fjärde takten
Nu går paret emot varann, tager med båda händer om livet, varvid herrns armar komma underst. Fattningen hålles numera högt upp vid skuldrorna med fingrarna tillsammans och armbågarna höjas i jämnhöjd med axeln, så att armarna bilda en jämn rundning.
Samtidigt som ovannämnda fattning intages, svänger paret omedelbart runt fyra varv till höger på fyra takter, på åttonde takten släppes fattningen om livet och herrn fattar åter med höger hand damens vänstra, och man börjar om från början.
Hambosteget runt
skiljer sig avsevärt från alla andra danser, i det man skall ett helt varv runt på varje takt samt därigenom att stegen äro olika för herre och dam.
Det är lämpligt att herrn övar in det runda hambosteget ensam utan partner. Ställ upp så att höger sida är i dansriktningen.
Tempo 1. Börja med höger fot, vrid toten samt hela kroppen till höger sida, böj benet vid nedsättningen och överlämna hela kroppstyngden på detsamma. (Räkna ett, se fig.)
Tempo 2. Vänster fot passerar nu den högra och kroppen samt foten vrides mesta möjliga till höger, c:a 3/4 varv, och kroppstyngden överföres på vänster fot. (Räkna två.)
Tempo 3. Kroppstyngden är på vänster fot. Nu stötes höger tåspets i golvet, men släppes ögonblickligt (s k appell); samtidigt vrides kroppen ytterligare så att man har kommit ett helt varv runt, samt kvarstår på vänster fot med höger tåspets Iyft från golvet. (Räkna tre.)
Upprepa samma övning många gånger i följd och räkna ett på höger fot, två på vänster fot och tre på appellen. Börja långsamt, öka sedan takten alltefter som färdighet uppnås.
Hambosteget runt för dam
Det visar sig i praktiken att damen i allmänhet har mycket svårt för att inlära steget ensam, dvs utan partner. Bästa sättet är att utan vidare dansa in det med en partner som kan föra, herre eller dam. Jag vill ändå beskriva steget så att det kan tjäna till någon vägledning.
Tempo 1. Lyft vänster fot, vrid kroppen till höger sida och låt vänster fot passera i en halvcirkel framom höger fot, böj benet och överlämna kroppstyngden på vänster fot. (Räkna ett.)
Tempo 2. Höger tåspets stötes lätt i golvet (s. k. appell) varvid kroppen vrides ytterligare runt till höger. (Räkna två.)
Tempo 3. Stig över på höger fot med hela kroppstyngden och vrid mer till höger, så att ett helt varv uppnås. (Räkna tre.)
Många elever hava böjelse för att göra ett hopp på första tempot samt att slänga upp ett ben bakåt på det andra. Båda delarna är felaktigt och ser mycket fult ut.
Damen stiger med en mjuk böjning över på vänster fot på första tempot, gör appell med höger tåspets på det andra, stiger över på höger fot på tredje.
. . . . . . . . . . . . .