Något om fiskerierna, i synnerhet sillfisket
Råd till Lantmannen huru Potäter böra anwändas till fodring, samt huru de med fördel odlas
Ur 1848 års Almanach
En af de wigtigaste husslöjder i Swerige är beredningen af linnewäfnader och lingran. Äfwen den mindre lantbrukaren är i tillfälle att sjelf kunna odla det lin han behöfwer, och genom dess rengörande, häckling, spinning och wäfning sysselsätta sina barn och sitt tjenstefolk, under en årstid då de armar som på sommaren anwändes wid lantbruket, eljest skulle wara sysslolösa. Men för att få wacker wäfnad fordras wackert garn, och detta kan ej beredas utan af ett godt lin. Kunskap om sättet att gå till wäga, för att erhålla detta, är således första willkoret för framgången af denna husslöjd, wars stora wigt man alltmera börjar inse. Men det är ej nog att en endamålsenlig odling gifwer godt lin, den gifwer också detta lin för bättre köp, än det dåliga. Några underrättelser om linets rätta odling torde derföre benäget af allmänheten mottagas.
1. Jordens beredning och förfrukter
För att med framgång odla lin, fordras en rik och djup, men icke styv jord. Denna rikedom kan ej beredas genom gödsling omedelbart för linet, som ej trives i nygödsling och dessutom lider af den mängd ogräs, som af gödslingen framlockas. Men är jorden genom förutgående gödsling rik, så gagnar det att kort före linsåningen göda med aska, kompost, gödselvatten eller urin m.m, hwilka werka hastigare än den wanliga ladugårdsspillningen.
I Belgien, det land der linet odlas med största omsorg, anses hafran som den bästa förfrukt för lin, dernäst klöfwer och gräslinda, derefter följer hwete och råg, sämre anses rotfrukter och sämst av allt, korn. Skall linet sås på nybruten gräslinda, så får dock denna ej wara mosslupen eller beswärad af syra.
Bästa beredningen för lin är att så hafwra året förut, med stark gödning. Sedan hafran mognat upplöjes jorden ganska djupt, och lemnas så öfwer wintern. Skall någon ytterliga gödning ske, med sådana ämnen, som ofwan anfördes, bör den werkställas tidigt på wåren, och endast nedmyllas med billharf eller harf.
Kort före såningen harfwas och wältas åkern, om så erfordras flere gånger, så att jorden på ytan må blifwa ytterst fint pulveriserad. Har jorden tillräcklig fuktighet för fröets groning, så kan det genast utsås, men i motsatt fall afwaktas regn. Att deremot så lin på en alldeles uttorkad jord, i förhoppning på framtida regn är icke rådlig.
På nydodling, särdeles sådan som blifwit bränd, lyckas linet mycket wäl, ifall jorden är god. Det på detta sätt odlade linet plägar man ej behöfwa rensa under wäxten.
2. Utsäde
Det är af stor wigt att skaffa sig godt utsäde. Äkta Riga-linfrö anses wara bäst. Det bibehåller sig dock i högst 3 år, hwarefter man måste skaffa sig nytt utsäde. Som Riga-fröet är dyrt, gör man bäst att årligen köpa en mindre qvantitet, för att deraf uppdraga frö, ty andra året är fröet bäst, och gifwer ett finare lin än första året. Det lin, af hwilket man will taga utsäde, bör sås tunnare, än det som odlas för tågans skull.
Linfrö tål att ligga i 3 år men längre är osäkert, och det är en allmän tro, att ett års liggande förbättrar det. Godt frön bör wara klarbrunt till färgen; i Swerige anser man linfröet bör wara långt, men detta är troligen en oriktig åsikt, ty i Belgien wärderas det korta fröet högst; hwad man deremot fordrar, är att fröet framför allt skall wara försedt med den lilla krok i spetsen, af ljusare färg än det öriga delen av fröet, som anses wara det äkta Riga-fröets säkraste kännetecken, äfwensom att fröets kanter äro af ett ljusare brunt, än midten. Båda dessa kännetecken sägas förswinna efter några års såning på annan ort, hwarefter fröet icke mera gifwer så godt lin, som i början.
3. Såning rensning och mognad
Sedan jorden blifwit på owannämnda sätt wäl beredd och fint pulveriserad, samt äger en för fröets groning tillräcklig fuktighet, företages såningen. Då man icke sår linet med hufwudsakligt afseende på winnande af frö, i hwilket fall det bör sås något tunnare, utsår man omkring tre fjerdedels till 1 kappe frö på ett kappland (1), eller.24 kappar på tunnlandet. Man är så mycket angelägnare att så någorluna tjockt, som ett tätt lin bättre qwäfwer ogräset än ett tunt, = 32 kappar på ett tunnland. Sådant lin som man will hafwa af yttersta finhet, sås mycket tjockt.
Efter såningen myllas linet med wanlig lätt harf i tvenne stråk hwarpå man genast wältar med en lätt wält. Det är angeläget att de wid såningen nödige operationer följa snart efter hwarandra, på det att jorden ej måtte hinna för mycket uttorkas innan hon åter tillpackas af wälten. Äfwenså är det angeläget att såningen sker i lugnt och torrt wäder, samt av en skicklig såningsman, på det att fröet måtte blifwa femt fördeladt.
Då linet blifwit omkring 3 tum högt, rensas det första gången, och wid 6 tum höjd, andra gången, om så behöfwes. De rensande böra gå utan skor, hwarigenom deras tramp mindre skadar liner. Härfter lemnas linet orördt, till dess tiden för dess upptagande eller så kallade ryckning inträffar.
Är man mycket angelägen om att erhålla lin af yttersta finhet, så ryckas detsamma så snart blomningen är förbi, men man uppoffrar då fröet, och denna förlust är så stor, att man i sjelfwa Belgien med få undantag låter linet stå, till dess frö blifwit moget. Härmed förstås icke, att fröet i knopparne skall allmänt wara mer brunt, ty linet är då öfwermoget och det förlorar både i godhet och mängd, det sednare hufwudsakligen derigenom att weden i stjelkarne blifwer alltför fast och hård, hwarigenom större affall uppstår wid brytningen, och linet, som man säöger, "bryter bort sig".
Då ungefär en tredjedel af fröet fått en brunaktig färg, och frö-knopparne en wiss fasthet, samt sjelfwa stammens gröna färg gått öfwer till ett mera i gult dragande, genomskinligt utseende, så är rätta tidpunkten inne för linets ryckning. Ibland får dock inte allsicke denna färg och genomskinligheten; man rättar sig då endast efter knopparnas och fröets utseende.
4. Upptagande och förwaring
Till linets upptagande wäljer man en regnfri och klar dag, och börjar icke förrän daggen förswunnit. Man upprycker det med rötterna och aftorkar jorden, samt tillser wid uppdragande af hwarje lock, att den lägges ytterst jemt, fortfarande till dess man fått en liten knippa eller kärfwe af wid pass en arms tjocklek, hwilken då ombindes nära rotändan, wanligen med ett af sjelfwa linet gjordt band. Wid upptagningen bör äfwen en sortering af linet ske, korta skiljes från det långa, och lägges i särskilta bundtar.
På andra ställen uppsättes linet till torkning obundet liksom en wedfamn, att ytterligare torka. Det swenska sättet att genast bundta och wid stänger till torkning upphänga linet är ganska godt, blott icke bundtarne göres för stora, ty linet kan då lätt taga hetta i midten af bundten.
Sedan linet wäl torkat, införes det i ladan och får der ligga till wintern, då fröet uttröskas på det sätt, att linet utbredes tunt på ett log-golf, och slås eller tröskas med en flat träklubba eller träklots af 12 tums längd, 5 tums bredd och 4 tums tjocklek, fästad wid ett långt krokigt skaft, som wid slaget glider i högra handen. Detta sätt har företräde framför den i Swerige brukliga repningen, som skadar linet. Efter slutad tröskning bindes linet åter i bundtar af 6 till 7 tums diameter men i hwilka rotändar och spetsar läggas emot hwarandra, så att bundten, som bindes på twå ställen, blir jemntjock i båda ändar. I detta skick förwaras linet till påföljande års sommar, då rötning werkställes.
Orsaken hwarför man bör öfwergifwa den gamla seden att röta samma höst som det blifwit skördadt, är den, att då genom den sena årstiden wattnet och luften förlorat sin wärma, blifwer rötningen både långsam och osäker, samt torkningen, särdeles af det wattenrötta linet, förenad med många swårigheter. Uppskjutes rötningen till året derpå, så winnes ej allenast den fördel, att kunna begagna den warma årstiden, då luft och watten äro bäst tjenliga för denna förrättning, utan det rötta linet torkar hastigare, och dess derefter följande brytning och rengöring kan ske utan begagnande af de eldfarliga pörten eller bakstugor, genom hwilka årligen en mängd lin här i landet dels skadas, dels uppbrinner. Den swenska midsommartorka, så oläglig den annars ofta är, bereder det förträffligaste tillfälle för linets torkning och beredning, utan de olägenheter, som den nu brukliga eldtorkningen medför.
1) 1 kappland var detsamma som ett nutida ar, dvs 100 m2. En rågad kappe motsvarade två kannor, dvs ca 5,2 liter.
. . . . . . . . . . . . .
Ur 1834 års Almanach
(Enligt historien införde Jonas Alströmer potatisen till Swerige och satte den för första gången år 1724, på sitt gods Nolhaga.)
Knapast finnes allmännare och mera omtyckt rätt, både på den wälmåendes eller fattiges bord, än Potäter. De spara alltid mycket af brödet, och när sädesbrist hotar med hunger, äro de den fattiges säkraste tillflykt, så mycket mer som de sällan slår fullkomligt fel, om de skötes wäl.
Den som nödgas lefwa af ett ringa jordrymds afkastning, bör derföre taga så, att han, likwäl skördar så mycket deraf, som erfordras för hans hushåll, äfwen i bröd. Hwad som ett godt år ger derut öfwer, kan med fördel anwändas till foder åt kreaturen. Potäterna råa, hackade eller skurna, eller kokade som tillblandning till ett slags mäsk med agnar, strösäd, eller dåliga sädesår med ströfri hästgödsel, ätas af swinkreaturen.
\
En kappe kokade och sönderstötta potäter blandas med förmån till sörp åt dragoxar. Åt kreatur som skall gödas, gifwas potäterna kokade, ej råa. De öka wäl, och begagnas derföre helst till Kor och Får, synnerligen kalfnings- och lamningstiden. Potäterna böra då, liksom åt swinen, skäras eller hackas, ty hos kor sätta de sig lätt i halsen, då de sluka dem med mycken begärlighet, och Fåren afnöta tänderna på dem då de äro hela, i synnerhet om de äro jordiga.
Man skjöljer dem derföre fodringen, potäterna böra ej skäras eller sönderstötas förrän kort innan de skola utfodras, ty annars swartnar de och kreaturen ratar dem. Det händer liksom med hästar, hwilka, innan de blifwit wana, ej wilja äta bröd, att man får lära boskapen äta potäter.
Sådant sker lättast, om man i början påströr litet salt. Äro kreaturen en gång tillwanda till denna föda, älska de den öfwermåttan.
Om potäter i början gifwas i stor mängd, få kreaturen lätt magplågor, emedan magen är owan wid detta foder. Derföre ger man då ej mer än 1/2 kappe åt en Ko, och 1/2 stop till ett Får. Om 6 till 8 dagar kan portionerna småningom ökas.
Med twå kappar om dagen kan en Ko till och med wara utan hö, för ett Får är ett stop lagom. De måste likwäl ha full tillgång på halm, eller Fåren på löf, hwilket foder alltid gifwes efter potäterna. Dessa delas i twenne mål, hälften hwardera gången.
En kappe potäter är till foder lika god som 4 marker hö eller 1/2 kappe hafra. Men icke nog härmed, äfwen Hästarna mår förträffligt efter denna jordfrukt.
(En kappe = 5,2 liter. En ort = 4,25 gram och en Marker = 80 ort = 3,4 kg.)
Hafran kan sparas och något af brödet, om derpå är brist, eller bakas mycket potäter deruti, ty Hästen kan, liksom Koen hållas wid godt hull med potäter och hackelse. Somliga Hästar stå sig bättre wid kokade än wid råa potäter.
Af detta synas hwilken säkerhet man genom potät-odling winner för hela ladugården. Man behöfwer föga fruckta höbrist, ja boskapen kan till och med ökas, då bete om sommaren sällan fattas, och genom flera wälfödda erhålles mer och bättre gödsel, som bereder rikare skördar till belöning för den anwända mödan. Men will man wara förwissad om god afkastning af potäter, måste man förstå och rätt sköta dem, detta sker genom följande:
Odlingsarbete för Potäter
Potäter odlas bäst och mest lönande på lös och sandig jord, men kunna äfwen wäxa på stywaste lera, när denna på passande sätt behandlas. Lös jord, ware sig af naturen eller arbete, är ett nödwändigt willkor om odlingen skall lyckas.
Fältet upplöjas om hösten och plogen eller ådret drifwes derwid djupt. Följande wåren, så snart wårfloden bortgått, utföres, så wida ej jorden för föregående såde redan blifwit gödd, helst färsk och obrunnen gödsel som sprides på hela fältet, och skadar det ej om deruti finnes mycket halm.
Fattas spillning till hela landets öfwergödsling, så gödes i fårorna och gödslet, som i detta fall skall wara brunnen lägges öfwer potäterna idetsamma de sättas, och bör man icke göda för sparsamt, ty dålig potätersskörd är sämre för jorden än ingen. Jord- och gödselblandning (Kompost) liksom gammal halm, kan nyttjas till gödsling i fårorna, och ger mycket potäter.
Antingen arbetas med spade, eller åkern med plog, bör en full Aln lemnas mellan raderna, på det ordentlig kupning må kunna ske. I fårorna lägges potäterna på ett afstånd af 9" till 12" tum, allt efter som jorden är mager eller fetare.
\
När potäterna läggas efter plog eller årder böra twenne plogar eller årder följa efter hwarandra. Den ena uppdrar fårorna, hwari potäterna läggas, den andra nedmyllar dem.
Till Fältpotäter böra ej mycket små wäljas, ty de gifwa sällan kraftiga plantor. De största behöfwer ej heller anwändas, utan man tager helst den som hafwa omkring twå fingrars bredd och tjocklek, eller till och med litet mindre. Will man utnyttja de stora kunna de största skäras mitt itu, men det det ej ske förrän i detsamma de sättes.
När potäterna äro satta, skadar det ej om gödselhalmen sticker fram och åkern syns mycket ojämn, twertom är det sista bra.
\
Jorden bör ligga oharfwa till dess ogräs börjar synas, då harfwas åkern skarpt, och betyder det intet om en eller annan planta skulle wisa sig i jordbrynet. Harfningen är nyttig mer än en gång, blott man tillser att icke plantorna skadas.
När de äro en hand höga böra de med årder kupas första gången, skulle en och annan planta derwid betäckas skadar det ej. Hufwudändamålet med denna kupning är att jorden mellan raderna är lös, och genom kupningen blir packad kring de spröda potäternas rötter. Då stånden widare tillwäxa, uppkomma åter ogräsplantor mellan dem. Dessa måste med handarbete bortrensas.
När potäterna andra gången kupas, görs det så, att jorden meddelst det djupare satta årdret skjutes helt tätt intill plantorna. Denna senare kupning bör alltid företagas förrän potäterna wisa tecken till blomning, och en rygg av jorden bildas i plantraden.
På mindre täppor sker kupningen med hacka, och på åkern brukas de stora wanliga årdren. Der bör oxarnas ok wara så långt, att de kunna gå hwar i en fåra och kupa mellan sig, det will säga, oket bör hafwa trenne fårors bredd. Med häst är kupningen likwäl förnämligast och lättast.
Mellan potäterna får aldrig ogräs synas, jorden bör här wara som en trädgårdssäng.
\
Potäter-kålen är nödwändig för rötterna om de skola erhålla kraft, derföre bör den ej afslås förrän frost är att befara, eller när tiden är inne att upptaga potäterna. Deremot utwecklas sig dessa bättre om blommorna afbrytes.
Den afslagne kålen begagnas antingen grön, eller upphängd på en gärdsgård att torka och förvaras till sörp åt korna under wintern. Både grön och torr är den mjölkgifwande.
Potatisskörden bör ej senare företagas, än att man ser sig kunna sluta den innan sträng köld inträffar, ty frysna potäter äro till föga nytta, och ruttna så snart de upptina.
Upptagningen sker efter omständigheterna med spade, hacka, plog eller årder, och sedan potäterna äro inbergade, upplöjes åkern på hösten. Innan de winterlägges, böra de wara torra, och gör det dem äfwen godt, samt lättare att bewara, om de fått afdunsta något. Är wädret wackert, winnes allt detta lättast då de få ligga i hög i solen, bredwid det ställe der de skola förwaras. Lemnas de ute öfwer natten, böra om aftonen de täckas mot frost.
Om tillfälle ej finnes att förwara potäterna i källare, lägges de i frostfria, torra sandgropar, eller högar hwilka först betäckas med halm, hwarje hög bör ej innehålla öfwer 8 tunnor, och sedan med så mycken jord som fordras för att hindra dem att frysa. Har man mer än 8 tunnor har den lätt för att ruttna.
. . . . . . . . . . . . .
Ur 1841 års Almanach
$ 1.
Wid uppförande af stenbyggnader är det af wigt att anwända all omsorg för erhållande af ett godt murbruk, som betryggar byggnadens styrka och framtida bestånd. Dess egenskaper böra wara: 1:o) Att fästa sig wid den stenart som till byggnaden begagnas; 2:o) Att snart stelna och med tiden få en betydlig hårdhet; och 3:o) Att kunna emotstå yttre omständigheters förstörande inwerkan, äfwen innan det ernått sin fullkomliga hårdhet.
En på längre erfarenhet grundad framställning af sätten att bereda murbruk af nyssnämnda egenskaper torde förtjena att här meddelas allmänheten, helst som man skulle begå ett stort misstag om man ansåge samma slags murbruk passa för alla tillfällen, och ej besinnade, att dess beredning måste lämpas för arten af de byggnader, till hwilka det skall nyttjas.
En mur kan uppföras i fria luften, i watten eller under jord.
1:o) I fria luften
De omständigheter, som här kunna werka förstörande på murbruket, äro regn och frost. Af regnet har man dock ej att befara någon särdeles stor olägenhet; ty det kan endast åtkomma murstenarnes yttre fogar, och om murbruket der ännu är så löst, att det af ett häftigaste regn skulle bortsköljas, så kan skadan hjelpas genom en ny fogstrykning. Farligare är stark frost, om denna inträffar innan murbruket tillräckligt torkat, i synnerhet om den så länge fortfar, att den kan djupare intränga i muren. Man bör derföre anwända ett murbruk, som ej för långsamt stelnar, och aldrig fortsätta murningen så sent på hösten, att skada af frost kan uppkomma.
2:o) I watten
Ett till i fria luften ganska tjenligt murbruk kan wara alldeles odugligt för byggnader i watten. För detta senare ändamål bör murbruket hafwa egenskapen att icke allenast ej blötna i wattnet, utan äfwen deri hårdna, så att det ej kan lida skada af wattnets rörelse; hwilket jemte det bör äga tillräcklig täthet för att kunna uthärda trycket af wattnet, i synnerhet om detta befinner sig blott på murens ena sida.
3:o) Under jord
Der muren står i torr jord, är den mera skyddad än i fria luften, ty den skadas ej af wäta, och äfwen frostens åtkomst är mycket hindrad. Är jorden åter wåt eller sank, så är muren nästan i samma tillstånd som i watten, och murbruket bör lämpas derefter.
$ 2.
De ämnen, hwaraf murbruk beredes, äro hufwudsakligen kalk och sand, men wid wissa tillfällen, i synnerhet för murningar i watten, gifwer man murbruket äfwen någon annan tillsats, hwarigenom det blir tjenligare för det behof, hwartill det skall anwändas.
Kalken är murbrukets förnämsta beståndsdel. Det råämnet, hwaraf den erhålles, är kalksten, som hufwudsakligen består af kalkjord förenad med kolsyra. De oräkneliga arter deraf, som förekomma i naturen, äro dock sällan ren kalk, utan innehålla oftast inblandningar af kiseljord (Kiselsyra), lerjord, kalkjord, jernoxid och manganoxid. Ur skedwatten (Salpetersyra) upplöses kalkstenen, hwarmed kalkjorden förenar sig med salpetersyran, under det att kolsyran bortgår med fräsning.
Utsatt för en stark hetta, såsom wid bränning i en kalkugn, släpper kalkstenen äfwen sin kolsyra, får andra egenskaper än förut, hwad man kallar osläckt kalk. Begjutes den nu med watten, eller, såsom man wanligen säger släckes, förenar den sig med (binder) en wiss andel watten, blir het, swäller och sönderfaller till ett mjöl (som kallas släckt kalk, Kalkhydrat). I en starkare torkningshetta afgifwer den släckta kalken det öfwerflödigt tillsatta wattnet, men qwarhåller det bundna. I glödgning bortgår äfwen det bundna wattnet, kalken blir åter osläckt och wäger nu lika mycket, som innan den släcktes. Skillnaden emellan osläckt och släckt kalk är att den förra är wattenfri, men den senare innehåller watten; båda äro kolsyrefria. Den släckta kalken är löslig i 750 gånger sin wigt kallt watten.
I skedwattnet (Salpetersyra) löses den lätt, utan fräsning och utan att lemna någon återstod. Utsatt för fritt tillträde af luften, som alltid innehåller watten och kolsyra, upptager den osläckta kalken efter hand fuktighet utur luften, släckes deraf och sönderfaller, hwarefter den äfwen förenar sig med luftens kolsyra.
Detta allt är gällande då kalken är ren. Innehåller deremot kalkstenen en inblandning af främmande ämnen, så gifwer den en oren kalk, som, wid släckningen, upphettar sig mindre häftigt och stundom ganska långsamt, samt sönderfaller trögare och ofta mindre fullkomligt. Den orena kalkstenen löses wäl af skedwatten, men ej helt och hållet, utan lemnar en återstod, då deremot den rena löses utan lemning. Då orena kalkstens-arter brännas i för stark hetta, förenar sig en del af kalken med de främmande beståndsdelarne, så att den sedan icke släcker sig. I detta tillstånd säges kalken wara dödbränd.
Orena kalk-arter gifwa med watten en massa, som wanligen torkar fortare och blir hårdare, än om kalken warit ren.
Walet af kalk bör ske med största grannlagenhet, i synnerhet för murningar, som skola uthärda werkan af watten. Till wanlig husmurning i fria luften behöfwes blott ett wäl berett murbruk af en mer eller mindre ren kalk-art och sand, utan någon annan tillsats, och detta blir, ehuru efter en lång tids förlopp, aldeles stenhårdt, hwarpå exempel finnas i wåra ännu qwarstående lemningar efter forntida byggnader. Men till murning i watten äro renare kalksorter otjenliga. I allmänhet gifwa de flerestädes inom Swerige förekommande lager af så kallad slolägrig öfwergångs-kalksten, med tätt och matt brott samt ogenomskinliga kanter, goda kalksorter, då deremot kalksten med kornig eller krystallinisk sammansättning, eller som är till någon del genomskinlig, lemnar en till murning i watten oduglig kalk.
Särdeles förtjent af uppmärksamhet är en art af kalksten, som, i form av större eller mindre afplattade bollar, ofta af flera skålpuns wigt, åtfölja lerskiffer. De allmänaste tecken till en god art äro: att bollarne hafwa swart eller swartgrå färg, inuti stundom med ljusare ränder; att de hafwa matt brott, betydlig hårdhet och äro swåra att sönderslå samt gifwa skåliga och skarpkantade stycken, nästan som flinta; och att de, efter bränning och släckning gifwa en kalk af kaffebrun färg. Detta senare synes wara hufwudsakligt, emedan sådana bollar, som wäl haft förenämnda form och färg men i bränning gifwit hwit kalk, icke befunnits äga andra egenskaper än wanliga kalkstensarter.
Kalksten, som är mycket orenad av främmande ämnen, har stor benägenhet att smälta under bränningen; men har man styrt ugnens hetta så, att kalken ej blir dödbränd, så erhåller man af sådan kalk oftast ganska goda murbruk.
Sanden, som skall anwändas till murbruks beredningen, bör, så mycket som möjligt är, wara ren qwartssand, utan den ringaste inblandning af lera, jord eller wäxtämnen. För öfrigt är det likgiltigt om den är tagen ur sandgrop eller från sjöstränder. Hafssand är i afseende till widhängande sälta otjenlig. Man anser såsom den bästa den sand, som består af kantiga korn och som kännes sträf och skarp, då den kramas i handen.
Sandens groflek eller finhet måste lämpas efter det arbete, hwartill murbruket skall anwändas; för mur af ohuggen sten kan sanden få wara mycket grof, men mindre grof för mur af huggen sten eller tegel, och finare för åtskilliga watten-murbruk och fogstryknings-cement. Wid wissa tillfällen, i synnerhet för byggnader i watten, erfordras murbruk af bättre beskaffenhet, än som blott af kalk och sand kan erhållas. Man måste då gifwa murbruket någon tillsats, hwaraf det får egenskapen att fortare stelna, motstå watten och ernå en större hårdhet.
Den tillsats, som hittills befunnits mest tjenlig och inom Swerige finnes att tillgå, är bränd alunskiffer. Den måste anwändas wäl genombränd, så att den icke innehåller några obrända delar, hwaraf murbruket skulle betydligt skadas eller blifwa alldeles odugligt. Alunskiffern werkar i synnerhet fördelaktigt på murbruk av orenare kalk, åt hwilka den gifwer tillräcklig täthet för att motstå wattnets inträngande, och bidrager ganska betydligt att öka deras hårdhet, derigenom att kalken förenar sig med kiselsyra, hämtad icke blott från kalkens främmande beståndsdelar, utan ännu mera från alunskiffern, hwarjemte kalken äfwen upptager kolsyra från luften, så att murbruket slutligen kommer att bestå af kalkhydrat och kiselsyrad kalk, jemte sanden och alunskiffern.
$ 3.
För murbrukets beredning är det en stor fördel att kunna erhålla kalken i osläckt tillstånd, så att man sjelf kan werkställa släckningen, som bör ske kort före murbrukets tillredning och begagnande.
Man kan äfwen låta kalken friwilligt sönderfalla af luftens fuktighet; men man bör då, när murbruket skall göras färdigt, tillsätta så mycket watten, att man är säker på kalkens fullkomliga släckning, emedan det annars, i synnerhet om en oren, mera trögsläckt kalk begagnas, lätt kan hända, att kalken börjar swälla, sedan den kommit i muren, som derigenom kan alldeles förderwas.
Murbrukets tillredning sker på följande sätt:
Sanden afmätes och lägges i hög, hwarefter der göres en grop för kalken. Sedan det erforderliga måttet af kalk är afmätt lägges denna i denna grop och begjutes med watten, hwarefter sanden från sidorna läggs ofwanpå högen, så att kalken deraf betäckes.
Så snart som kalken swalnat och icke mera swäller, omblandas den wäl med sanden, under det att alunskiffern, om sådan skall begagnas, efter hand tillsättes. Denna blandning färdigarbetas nu omsorgsfullt i murbruksqwarnen eller på annan sätt, under tillsats af watten, till dess att murbruket är fullkomligt sammanblandat och fått behörig stadga. Ju mindre watten man kan anwända, och ju fullständigare blandningen skett, desto bättre blir murbruket. Om det skulle i förtid stelna, får det ej upplösas med mera watten, hwaraf det skulle försämras, utan det bör endast piskas eller stötas wäl, hwarigenom det, utan widare tillsats af watten, blötnar och blir lika godt som förut.
Sedan murbruket är anwänt, bör det ej få för starkt uppwärmas af solhetta, utan bör, så mycket som möjligt är, derifrån skyddas. Att emellanåt, särdeles under warma dagar, öfwerspruta muren med watten, är ganska nyttigt, men bör ej ske förrän murbruket börjat torkas.
Sådana kalkstensbollar, som i föregående $ 2 blifwit omnämnda, kunna wäl, efter bränning, anwändas lika som wanlig kalk. Bäst är dock att, sedan de blifwit brända, låta dem af sig sjelfwa få sönderfalla genom innwerkan af luftens fuktighet. Om de då, såsom wanligen är händelsen, blott till en del sönderfalla, och resten utgöres af hårda och till utseendet oförändrade stycken, som ej förändras af påslaget watten, utan bibehåller sin hårdhet, så utwäljas dessa och malas, utan föregående släckning, till ett fint mjöl, hwilket inpackas och förwaras i täta träkärl. Detta mjöl, utan någon tillsats, arbetadt med watten till en massa af murbruks stadga, utgör ett förträffligt fogstryknings-cement, som till utseendet och egenskaper fullkomligt liknar det engelska, så kallade Porters cement. Den sönderfallna kalken kan på wanligt sätt anwändas och gifwer ett murbruk af utmärkt god beskaffenhet.
För att finna det bästa förhållandet emellan murbrukets beståndsdelar, kan man begagna följande utwäg:
Man afwäger några prof af den osläckta kalken, som skall begagnas, och släcker dem, i en temperatur, som öfwerstiger luftens, men ej får närma sig till börjande glödgning. När profen ej mera förlora i wigt af bortdunstande watten, finner man likwäl, att de wäger mera än före släckningen. Detta tillskott i wigt, härrörande af det bundna wattnet, utgör i det närmaste en tredjedel af den osläckta kalkens fria kalkhalt. Man kan nu antaga, att hwarje mått osläckt kalk af nedannämnda procentiska kalkhalter fordra widstående måtten sand och alunskiffer, för att gifwa de bästa murbruken:
Osläckta kalken Osläckt kalk Sand Alunmjöl
procent
20 1 Mått 1/2 Mått 0
25 1 Mått 5/8 Mått 1/6
30 1 Mått 3/4 Mått 1/3
35 1 Mått 7/8 Mått 1/2
40 1 Mått 1/1 Mått 3/4
och så widare, eller med tillägg af 1/8 mått sand och 1/8 mått alunskiffer för hwar 5:te procent kalkhalt.
. . . . . . . . . . . . .
Ur 1830 års Almanach
Då fiskerierna utgöra en wigtig del af Sweriges hushållning böra de, liksom all annan wälinrättad hushållning, drifwas efter en viss plan och denna bör stödga sig på naturwetenskapliga grunder. De bör drifwas på ett sådant sätt, att de, med den möjligen största afkastningen, förena den längsta waraktighet.
För detta ändamål är det icke nog att nyttja de bästa fiskeredskap, och icke heller rätt att utan urskiljning för dagen fånga allt wad fångas kan, utan bör man fiska, så att man icke för en kommande tid förstör fisket för sig och andra.
Erfarenheten lärer, att fiskarne i allmänhet återwänder årligen till de ställen, att fortplanta sig (leka), der de äro födda, så framt de ej bortjagas eller bortskrämmas, och man kan således i allmänhet wara säker på att kommande år kunna fånga hwad man i ett föregående, i en trakt, sparat.
Denna regel har man wid wåra kuster icke följt, man har utan urskiljning bortfiskat så wäl yngel som de mogna fiskarna. En naturlig följd af detta förfarande har på åtskilliga ställen redan blifwit den, att fiskerierna blifwit mer eller mindre förstörda. Detta skadliga förfarande har haft sin grund i fördomar.
Man har nemligen inbillat sig, att de fiskstimmar, som årligen på bestämd tid besöka wissa kuster, ditjagas från Polar-hafwen af Hwalar, Hajar och andra rofdjur. Man har inbillat sig att de talrika sillstimmar, som för ända till för 20 år sedan årligen infunnit sig i Göteborg och Bohus-skärgården, och att de som ännu besöka wissa kuster af Norrige, hade sin hufwudstam under Nordens Polar-is, hwarifrån årligen utsändes en stor swärm att besöka bebodda kusterna.
Denna föreställning är blott en dikt, under Polar-isen finnes platt ingen sill. Denna fiskart har sin största massa kring 60 breddgrader nordlig, och sträcker sig åt sidorna till 70 och 50 grader.
Wad som finnes utom dessa breddgrader är obetydligt. Således hafwa ej de sillstimmar, hwilka årligen besöka wissa kuster sin hufwudstam under Polar-isen. De hafwa icke heller på något annat ställe i hafwet en gemensam hufwudstam, ty i det fallet skulle all den sill, som den i från utginge wara lika, men nu märker man tydligt olikhet emellan den sill, som årligen besöka olika kuster af Nordens halfö. Norriges wårsill och gråbensill vid Bergen, är olika dess sommar-sill vid Nordlanden, begge sorterna äro olika wåra Swenska och dessa äro olika den Sundska, denna är olik Kiwik-sillen, och denna är olik strömmingen.
*
Således är det klart, att, då dessa sorter samla sig i stimmar till kusterna, de icke komma från ett och samma stamhåll i hafwet. Och då samma sort årligen infinna sig för att leka wid samma kust, är det tydligt samma stimmar eller deras afkomlingar som årligen återwänder dit, hwarifrån de först utgått. Härom har man dessutom handgripligt öfwertygat sig genom erfarenheten; man har på åtskilliga ställen wid fiskerierna i floderna satt märke på fångade laxar, och utsläppt dem, samt återfångat dem på samma ställe följande år.
Att samma indiwider af flyttfiskar årligen återwänder till samma ställe för att fortplanta sig, bewisas äfwen genom jemförelsen med flyttfoglarna. Bland dessa är det ännu lättare än bland fiskarna att öfwertyga sig om sanningen deraf att samma indiwider årligen återkommer så framt de under fortplantningstiden fått wara ostörda.
Då det så förhåller sig, kan man lika så wäl, genom en klok hushållning med en wiss kust-trakt, bringa det till en högre afkastning än förut, som man genom en klok hushållning med jagter i en wiss skogstrakt bringar den till högre afkastning. Men å andra sidan förstör man lika säkert förr eller senare fisket i en trakt, om man, utan urskiljning med sina nät, bortsopar ynglet och de mogna fiskarna, som man förstör jagten i en trakt, om man skjuter djuren under deras drägtighets-tillstånd, foglarna under deras lektid, och fångar hönan på ägget.
*
För att lägga sin rom på tjenliga ställen, der de befröas af hanfiskarnas mjölke och derefter kunna utwecklas, uppstiga fiskarna ur djupen och samla sig i stimmar på grundarne.
Ur romkornen blir fiskynglen, men ynglet kan ej fortplanta sig det första året, och hos olika åtgår en tid af 3,4,5 år, kanske flera år, innan de är mogna till fortplantning.
Under de första åren håller sig den unga fisken mer på grundarne i grannskapet af de ställen, der han blifwit framfödd. Ju mer han utwäxer desto mer går han ut på djupet.
Fisken wäxer ännu flera år sedan han börjat att fortplanta sig och man har många exempel som bewisa att dessa djur i allmänhet hinna en hög ålder.
*
Af detta följer således att;
1:o Hwarje district af kusten och bankarna i hafwet, har ett wisst qwantum af fisk, som der blifwit född, som derifrån utsprider sig på djupet och som dit åter samlas på bestämd tid hwarje år för att fortplanta sig.
2:o Detta qwantum kan följaktligen, genom de fiskandes allt för stora mängd, utdödas eller, genom för mycket buller och larm under lektiden, för alltid bortskrämmas.
3:o Sedan fisket i en wiss trakt är förstördt, derigenom att fisken blifwit bortskrämd eller utfiskad kan det endast småningom upphjelpas derigenom att det qwarlemnade yngel sparas, samt får wäxa och utweckla sig.
4:o Bortfiskas äfwen de omogna stimmarna genom för fina nät, händer otwiwelagtigt att man i grunden förstör fisket i en förut till äfwentyrs fiskrik trakt, att det aldrig mer kan återställas.
. . . . . . . . . . . . .
(Ur 1828 års Almanach)
Då brännwinet först uppfans, nyttjades det såsom Läkemedel och borde aldrig annorlunda nyttjas, ty det innehåller ingenting som kan tjena menniskan till föda såsom win och öl, och är det således en alldeles falsk sats, som man så ofta hörer och sen upprepas, att det är en nödwändig styrkedryck, i synnerhet i wårt kallare climat för arbetare eller för kölden.
Af historien weta wi, att våra förfäder, som icke kände till brennvin och lefde uti kallare climat än det nu är, woro ett utmärkt starkt folk och troligen starkare än deras efterkommande nu för tiden, och dagliga erfarenheten wisar oss, wilka swaga warelser de äro och blifwa, som af elak wana flera supar dagligen förtära, men förebär wanligheten att brennvin måttligen nyttjad, är nyttigt och stärkande, men det endast wanan, som kan göra dess måttliga bruk någorlunda oskadligt och då blott wid måltiderna. I genom sin retande egenskap wäcker supen för några ögonblick en wiss liflighet i sinne och kropp, det är sant, men hwilken endast lemar för slapphet och olust efter sig. För att nu någorlunda underhålla denna liflighet, är den, som olycktligtwis söker sin wederqwickelse i brennwinet, nödsagad att taga sup om sup hela dagen igenom, hwilket snart urartar till wana och omåttlighet, hwarigenom dess oundwikliga förderf beredes. Utan att beskriwa det wettlösa och skamliga tillstånd, som kallas Rus, hwilket tywärr allt för ofta, framställer sig till hans och ens åskådning.
Will nämna blott de vanligaste försämringar i helsotillståndet som brennwinet åstadkommer, den första kroppsdelen, som lider, är magen, så att brennwinsuparen förlorar matlusten, och matsmältningen, ock kan slutligen knappt förtära någon egentlig föda, hwaraf naturligtwis följer en tilltagande swaghet med darrning i händerna och hela kroppen.
Derjemte eller der efter, följa då de egentliga sjukligheterna; Stockningar i lefwrn och underlifwets öfriga inälwor, gulsot, wattensot, ofta fallandesot och galenskap.
Att således en brennwinsupare är en ömkelig warelse, fastän knappt ömkanswärd warelse finner war och en, och att det går med brådstörtande steg döden till mötes.
Det woro ändock wäl, om hans brottslighet deremot wore slut. Men hurudana Barn skall wäl en sådan förswagad, utmärglad warelse lemma efter sig? Utom svaghet, körtelswagheter, engelska sjukan, höftsjuka, ögonsjukdomar m fl äro nästan oundvikliga hos barn af sådana föräldrar helst om desse, snart sagt från waggan gifwa barnen brennwin, hwilket man ofta får se. Att barnen dessutom af föräldras exempel förderwas, är ett begripligt skäl, då man på gästgifwaregårdar och på andra ställen får de 11-12 års pojkar supa lika ducktigt, som någon fullwäxt. I så beskaffad omständighet få, bokstavligen, barnen lida för Fädernes missgärningar. Detta må wara tillräckligt, för att öwertyga hwar och en någerlunda tänkande menniska om brennvinets skadliga inflytande på helsan.
Dess förderfliga inflytande på Sederna är om möjligt, ännu bedröfligare, utom det, att brennwinet, genom sin retande egenskap ger anledning och fart åt all slags osedlighet, så finner man lätt att en menniska, som en stor del af dagen är, igenom brennwin, beröwad sitt medwetande och sitt förnufts bruk, skall då kunna begå de största rysligheter, för wilka han, såsom nyckter, sjelf skulle fasa.
En högt aktad och nu mera djupt saknad Ledamot i Konungens högsta Domstol (Justidie-Rådet Tòren) har uti en afhandling, tryckt 1823, kallad; Försök, att bestämma orsakerna till ökade brottsmål och medlen till deras förekommande eller minskning, påtagligen och allwarligt bewisat, att orsakerna till en ganska stor del brott igenfinnes uti brennwinets missbruk, och att deras minskning icke kan wäntas, utan Prestersk apets och andra goda medborgares nitiska bemötanden, att, med underwisning och exempel utrota detta missbruk.
Att detta rysliga förhållande ännu äger rum i wårt kära Fädernäsland, intygas af de till Kongl. Sundhets collegium inkomne officielle Handlingar. Dessa wisa, att ifrån och med 1823 till och med 1826, 1338 personer på ett wåldsamt eller onaturligt sätt aflidit och af dessa icke mindre än 360 personer, nära 1/4 af alla olyckshändelserna, omkommit genom följderna af fylleri antingen mördats under ruset eller döda af slag efter omåttligt förtärt brennwin.
Brennwinets skadliga inflytande på ett stort antal medborgares wälmåga, eller förmögenhets omständigheter, står i så nära samband med dess inflytande på helsa och seder, att det förra är blott en naturlig följd af det senare.
Om en man, af wad samhällsklass som helst, med hustru och barn är någorlund förmögen eller wälmående, och faller på den olyckliga wanan att supa, så är det snart förbi med förmögenheten. Dryckenskapen föder först olust, sedan kommer oskicklighet till allt arbete, sysslan, werkstaden, Jordbruket wårdslösas och försummas, husets redbarhet går ut för brennwin, man sätter sig i skuld, och den skall betalas, utpantas både löst och fast, så att fordna wälmående mannen nu med hustru och barn, befinner sig i största armod.
Ofwannämnde till Kongl. Sundhets-Collegium inkomne Handlingar förete flera exempel på husfäder, som mördat sig sjelfwa, af förtwiwlan deröfwer att igenom brennwinssupande blifwit skuldsatte och förstört för sig med hustru och barn, i warje blad af Post och Inrikes Tidningar läser man om folk, isynnerhet bönder, som blifwit oskicklige att sköta sin egendom. I de större städerna, och kanske äfwen i wissa orter af landsbygden, finnas en mängd arbetsfolk, som sina goda dagspenning eller arbetsförtjänst och en ordentlig lefnad kunde med heder och tarflighet underhålla ett hushåll, men så oftast hela arbetsförtjänsten, åtminstone stor del deraf, stannar på krogen, måste hustru och barn bliwa både klädde och födde och all huslig sällhet sålunda förstörd.
Då man är öfwertygad om den satsen; Att hela hushållets wälstånd och trefnad beror på, eller utaf alla medlemmars så måste hwar och en som hyser minsta menniskokärlek och foserlandskänsla, finna sig uppmanad, att motverka et överflödigt bruk af brennvis, sådant kan endast ske genom enskilda lifwets bemödanden. När derföre warningen är gifwen, blir det en skyldighet för Husfäder och föräldrar, att hålla barn före manbarhets åren att någonsin smaka brennwin, hwilket för dem är skadligt; att hindra Tjänstefolk och andra från dess opmåttliga förtäring, och slutligen att sjelfwe, genim föredöne af ordning och ett nycktert och ordentligt lefnadssätt, samt afböja fördärfwet af fylleriet.
. . . . . . . . . . . . .